Livsgnistan...........

Allt känns grått.........trots flera erbjudanden om annan bostad, ja vi fick ett till idag..
Just nu känns det som om vi alla håller på att gå under...
Kampen för pojken känns hårdare och hårdare...jag är så psykiskt utmattad att jag inte fattar att jag står på mina fötter och ändå orkar ta ett steg till.......
Sambon mår heller inte bra och har också förlorat gnistan.......*önskar jag kunde gråta*
Vet inte längre vad som är vad under dagen, flyter bara med ovanpå...
Nu har kommunen verkligen lyckats i sitt mål......att bryta ner en familj totalt.
Fattar inte att ingen ser vårt behov av hjälp och stöd för pojkens skull.....för dotterns skull och för oss som familj.......
Att ständigt bara stånga huvudet i väggen och se att inget händer, det skrämmer mig.

Vill bara gråta...krypa under täcket och gråta......
Vart finner man orken, lusten och viljan till att fortsätta när allt bara går emot en???
Varför finns det ingen som ser oss......varför dessa ständiga prövningar, slitningar....???
Varför vänder det inte för oss, varför ser ingen, hör ingen vårt rop på hjälp???

Har bara en enda önskan just nu...att någon ska se oss och inse att detta inte håller...att vi måste få hjälp att komma härifrån......
Men vi har inte ens råd att resa bort ens för en veckas andhämtning........
Gode Gud i himmelen..........hjälp oss!!!!!!!!

Hur mycket orkar man...hur mycket kan man bära???
Jag undrar, hur lång tid tar det innan min familj helt trasats sönder???

Gudskelov att jag ändå har sambon och barnen som är min styrka nu, för utan dom vore jag inte här......för dom uthärdar jag allt.....men för hur länge???